Ultraformkoll

Säsongspremiären närmar sig med stormsteg och så här åtta veckor och sex dagar innan ultra SM ska vi kolla formen hos maskinen från Medelpad, Alice! Enligt rykten som nått bloggen är detta Alice favoritdistans och bloggen vill då gärna höra lite kommentarer kring uppladdningen.

Vad tycker du om Göteborgsterrängen?
*Alice tar fram en bandspelare och stämmer sedan in i sång* Hata, hata, hata Göteborg!

Vad har du för tidigare erfarenheter av ultror?
Jag har ju anmält mig till två(ultra SM -11 och -12), avanmält mig till en och sprungit första kartan på en(slinga på 2,5 km) sedan kastade jag in handduken och satte mig i mattältet. I mina drömmar har jag dock sprungit vääldigt många (10 000+) ultror, alla har även gått helt lysande!

Hur har uppladdningen varit?
För att vara mig har det varit väldigt bra! Jag har ingen träningsdagbok så bokförda skadedagar är alltså noll och som Jonas Buud brukar säga "det som inte finns i träningsdagboken har inte hänt".

Så du har inte tränat heller?
Enligt träningsdagboken, nej.

Har du kört någon mentalträning förutom drömmar här i vinter?
Varje gång jag ligger axel mot axel med en löpare tänker jag att det är tvåan på ultra SM. Annars är mentalträning endast för mesar.

Så du förväntar dig seger i din första ultra, vad tänker du sedan med resten av säsongen?
Jag kanske gör något inhopp på någon stafett, annars tycker jag har gjort mitt för den här säsongen och tänkte sikta in mig mer på löpning, kanske rent utav bli en friidrottsfjant.

Vad tycker du om göteborgare?
*Alice tar återigen fram bandspelaren och den här gången vrålar* Hata, hata, hata Göteborg!

Hur planerar du att fira segern?
*Alice börjar fnittra* Jag ska fira med pompa och ståt! Jag hyr Lobby och låter alla jag känner komma! Älska feeest! Eller  ett tre timmars pass, är ungefär lika upphetsande båda två.

Bloggen tackar Alice och hoppas kunna intervjua fler SM löpare kommande dagar!

                             Foto: Annikas ateljé

 Alice visar sin bästa sida under intervjun                                                                      

                               Foto: Annikas ateljé

Typisk mat för perioden, utgångsdatum 26-11-2012.                                                    

Skidorientering i Finland

Kristin begav sig till Borlänge för att 4.30 en morgon åka med en minibuss mot grannlandet i öst, Finland. Det var inte ett så fint rederi som Silja Line som stod för transporten över Östersjön, utan deras något mindre branschkollega Finnlines. Passagerarna på färjan bestod till 95 % av finska lastbilschaufförer. Enligt utsände anlände de dock lugnt och stilla till Åbo, därefter avverkades 40 mil i svindlande fart och efter 20 timmars resa var de nästan i Ryssland, i Imatra.

Första tävlingsdagen var av distansen lång och tävlingsformen masstart, alltså hetsigt. Kristin överraskade sig själv och förmodligen de flesta andra med att vara med i tätklungan till ettan, hon dalade sedan något men gjorde något av sina bättre lopp. Terrängen kan sammanfattas som kort upp och kort ner, men brant. Vurpa efter vurpa avverkades och snittiden bland alla deltagare att ligga ner låg på cirka fem minuter, rekordet hade dock D45 damen Liisa Rikkimäki på 9,32. Vid ett tillfälle kom tanken att ta av sig skidorna och gå ner för en backe upp i Kristins huvud, den byttes dock snabbt ut mot tanken på vad hennes far skulle säga efter sådant beteende ”Det blir ingen mat de kommande tre veckorna”.

Andra dagen bjöd på ännu lite mer rysskyla, flashning och extremt roliga banor. Landskampen vanns tyvärr av Finland, men med Sverige på en fin andra plats.

Hemresan var om än lite jobbigare än dit resan och bjöd på ännu mindre sömn, då vi förmodligen gått in i fel hytt och hamnat i saunan. Givetvis strejkade halsen efter detta och träningsveckan efter fick lida av resan.

Inte tillåtet att köra rysstil på toaletten

Bloggen tänkte även bidra lite till silly season

Från förra veckans skidläger!

Skidläger Orsa, dag 2, legendariskt pass nr 1

OLGY har begett sig till Orsa Grönklitt för skidläger. I Orsa är det för närvarande endast en tredjedel av den snömängd som finns i Sandviken. Alltså är det helt logiskt att ha skidläger i Orsa.

Förmiddagarna är som gjorda för långpass, därför begav sig duon Hugosson och Olovsson ut på ett pass där skamgränsen var två timmar. Eftersom boendet är beläget närmare toppstugan än spårcentralen är det obligatorisk löpning ner. Väl på skidstadion träffade de på fröken Andersson som noterade att Hugosson/ Olovsson var lite sega i skobytet, därför slängde hon sig ut som förste kvinna i spåren för att fånga den orörda manchestern. Längst bort på den perfekta trekilometersslingan såg de ett mycket sämre spår och lockades givetvis till det. Alice hade klagat redan på trekilometersspåret att Södra bergets spår var ”såå mycket bättre!”. Kristin var däremot helt fascinerad över att det fanns skatespår, något som inte finns på hennes älskade Bolle. Skylten för att de åkt 16 km dök upp och de kollade på klockan, tio minuter visade den. Vallarna hade skött sig även den här gången. Efter ytterligare 13 minuter kom de till en 16,1 kilometersskylt. Alice klankade ner på sina skidor, medan Kristin förbannade sin vekhet och hyllade sina vallakunskaper. När de närmade sig vändplanen tyckte de sig se Bomans ansikte i en snödriva och hittade direkt ett spår rakt ut i vildmarken. Redan efter 50 meter visade det sig att Alice än en gång hade gjort ett stort felval gällande materialet. Kristin hade bergsfäste när hon trampade upp för backarna, medan Alice halkade runt på sina skateskidor. Efter en dryckespaus fortsatte färden mot Fryksås. När de tycktes känna doften av röken från stugorna i Fryksås, upptäckte de att snömängden minskat och det var mer sten än snö i spåret. De beslutade sig för att vända då sponsorerna(läs papporna) inte skulle uppskatta en fortsatt färd. Efter att åkt exakt samma väg tillbaka och tagit sig upp för en backe som kan jämföras med en hundradel av Södra bergets backar. På trekilometersslingan mötte de den tredje musketören, Carlberg, som hade bestämt sig för att härda psyket och därav åkt trettio varv. Väl uppe vid stugan upptäckte de till sin besvikelse att de endast varit ute i en timme och femtiofem minuter, detta ledde till en löptur upp till toppstugan. Inne i stugan duschade de i en timme för att tina upp sina tår och sedan tryckte de ett kakpaket var. 

Äntligen!

Både blogg och premiärinlägg skulle ha publicerats redan förra veckan, men grundarna har tyvärr lidit av kreativitetsförstoppning därav förseningen. Det dröjde enda tills dagens biologilektion då Ludvig började drömma sig bort och levererade bloggens namn: Kickans AnkBalle.

Skrivet 2012-11-28:

Redan efter fyra minuter av kvällens löprunda förstod Alice och Kristin att dagens pass skulle gå till historien.  Årets första snö piskade dem i ansiktet och vinden ven mellan deras ben (tur att de hade vindtrosor (som för övrigt är världens fulaste ord)). Alice hade upplyst Kristin om att Stensätraspåret var upplyst och att det skulle gå lysande bra att köra intervaller där. Efter att ha hetsat lagom mycket ned till Stensätra IP insåg dem till sin stora besvikelse att inga lampor var tända. Det var inte upplyst helt enkelt. Kristins ansikte blev lika mörkt som skogen framför dem, en salva svordomar riktades mot Alice, vars ansikte fortfarande sken. Hon hävdade bestämt att snön som föll skulle lysa dem fram i mörkret. 

Alice kände en smygande oro över hennes skoval. Saucony Kinvara var inte att lita på i snömodden, men de var ju i alla fall lättare än Kristins dubbade tegelstenar. Ett psykiskt övertag var inget som Alice ville bjuda på inför de stundande intervallerna, så denna information höll hon djupt inom sig. 

När hårdkörningen var över var det dags att ta sig hem. Den som ätit mest morötter skulle klara sig längst. Hemvägen var inte en autostrada, utan en smal, blöt, stenig, mörk stig. Men eftersom de båda är vana gästrikelöpare kunde man nästan tro att de hade tentakler på fötterna, så som de flög fram i mörkret.
De kom ut på en grusväg och i takt med att tempot ökade började kreativiteten flöda.  

Här nedan följer ett utdrag ut konversationen:
A: Alla dessa legendariska pass borde skrivas ned i en bok.
K: Jag ska börja med nästa års utvärdering redan nu!
A: Eller varför inte en blogg?
K: Ja! Då kan du ha en återkommande SOK-söndag (ja, Alice är lyrisk varje söndag efter en SOK-träning och kan prata oavbrutet om passet i flera timmar)

De började genast spåna i vilken bloggplattform som skulle få äran att tillhandahålla deras blogg. Det började spruta HTML-koder ur Alices mun. Kristin kollade sig omkring och låtsades som om det regnade.