Från förra veckans skidläger!

Skidläger Orsa, dag 2, legendariskt pass nr 1

OLGY har begett sig till Orsa Grönklitt för skidläger. I Orsa är det för närvarande endast en tredjedel av den snömängd som finns i Sandviken. Alltså är det helt logiskt att ha skidläger i Orsa.

Förmiddagarna är som gjorda för långpass, därför begav sig duon Hugosson och Olovsson ut på ett pass där skamgränsen var två timmar. Eftersom boendet är beläget närmare toppstugan än spårcentralen är det obligatorisk löpning ner. Väl på skidstadion träffade de på fröken Andersson som noterade att Hugosson/ Olovsson var lite sega i skobytet, därför slängde hon sig ut som förste kvinna i spåren för att fånga den orörda manchestern. Längst bort på den perfekta trekilometersslingan såg de ett mycket sämre spår och lockades givetvis till det. Alice hade klagat redan på trekilometersspåret att Södra bergets spår var ”såå mycket bättre!”. Kristin var däremot helt fascinerad över att det fanns skatespår, något som inte finns på hennes älskade Bolle. Skylten för att de åkt 16 km dök upp och de kollade på klockan, tio minuter visade den. Vallarna hade skött sig även den här gången. Efter ytterligare 13 minuter kom de till en 16,1 kilometersskylt. Alice klankade ner på sina skidor, medan Kristin förbannade sin vekhet och hyllade sina vallakunskaper. När de närmade sig vändplanen tyckte de sig se Bomans ansikte i en snödriva och hittade direkt ett spår rakt ut i vildmarken. Redan efter 50 meter visade det sig att Alice än en gång hade gjort ett stort felval gällande materialet. Kristin hade bergsfäste när hon trampade upp för backarna, medan Alice halkade runt på sina skateskidor. Efter en dryckespaus fortsatte färden mot Fryksås. När de tycktes känna doften av röken från stugorna i Fryksås, upptäckte de att snömängden minskat och det var mer sten än snö i spåret. De beslutade sig för att vända då sponsorerna(läs papporna) inte skulle uppskatta en fortsatt färd. Efter att åkt exakt samma väg tillbaka och tagit sig upp för en backe som kan jämföras med en hundradel av Södra bergets backar. På trekilometersslingan mötte de den tredje musketören, Carlberg, som hade bestämt sig för att härda psyket och därav åkt trettio varv. Väl uppe vid stugan upptäckte de till sin besvikelse att de endast varit ute i en timme och femtiofem minuter, detta ledde till en löptur upp till toppstugan. Inne i stugan duschade de i en timme för att tina upp sina tår och sedan tryckte de ett kakpaket var. 

Äntligen!

Både blogg och premiärinlägg skulle ha publicerats redan förra veckan, men grundarna har tyvärr lidit av kreativitetsförstoppning därav förseningen. Det dröjde enda tills dagens biologilektion då Ludvig började drömma sig bort och levererade bloggens namn: Kickans AnkBalle.

Skrivet 2012-11-28:

Redan efter fyra minuter av kvällens löprunda förstod Alice och Kristin att dagens pass skulle gå till historien.  Årets första snö piskade dem i ansiktet och vinden ven mellan deras ben (tur att de hade vindtrosor (som för övrigt är världens fulaste ord)). Alice hade upplyst Kristin om att Stensätraspåret var upplyst och att det skulle gå lysande bra att köra intervaller där. Efter att ha hetsat lagom mycket ned till Stensätra IP insåg dem till sin stora besvikelse att inga lampor var tända. Det var inte upplyst helt enkelt. Kristins ansikte blev lika mörkt som skogen framför dem, en salva svordomar riktades mot Alice, vars ansikte fortfarande sken. Hon hävdade bestämt att snön som föll skulle lysa dem fram i mörkret. 

Alice kände en smygande oro över hennes skoval. Saucony Kinvara var inte att lita på i snömodden, men de var ju i alla fall lättare än Kristins dubbade tegelstenar. Ett psykiskt övertag var inget som Alice ville bjuda på inför de stundande intervallerna, så denna information höll hon djupt inom sig. 

När hårdkörningen var över var det dags att ta sig hem. Den som ätit mest morötter skulle klara sig längst. Hemvägen var inte en autostrada, utan en smal, blöt, stenig, mörk stig. Men eftersom de båda är vana gästrikelöpare kunde man nästan tro att de hade tentakler på fötterna, så som de flög fram i mörkret.
De kom ut på en grusväg och i takt med att tempot ökade började kreativiteten flöda.  

Här nedan följer ett utdrag ut konversationen:
A: Alla dessa legendariska pass borde skrivas ned i en bok.
K: Jag ska börja med nästa års utvärdering redan nu!
A: Eller varför inte en blogg?
K: Ja! Då kan du ha en återkommande SOK-söndag (ja, Alice är lyrisk varje söndag efter en SOK-träning och kan prata oavbrutet om passet i flera timmar)

De började genast spåna i vilken bloggplattform som skulle få äran att tillhandahålla deras blogg. Det började spruta HTML-koder ur Alices mun. Kristin kollade sig omkring och låtsades som om det regnade.