Kristin begav sig till Borlänge för att 4.30 en morgon åka
med en minibuss mot grannlandet i öst, Finland. Det var inte ett så fint rederi
som Silja Line som stod för transporten över Östersjön, utan deras något mindre
branschkollega Finnlines. Passagerarna på färjan bestod till 95 % av finska
lastbilschaufförer. Enligt utsände anlände de dock lugnt och stilla till Åbo,
därefter avverkades 40 mil i svindlande fart och efter 20 timmars resa var de
nästan i Ryssland, i Imatra.
Första tävlingsdagen var av distansen lång och
tävlingsformen masstart, alltså hetsigt. Kristin överraskade sig själv och
förmodligen de flesta andra med att vara med i tätklungan till ettan, hon
dalade sedan något men gjorde något av sina bättre lopp. Terrängen kan
sammanfattas som kort upp och kort ner, men brant. Vurpa efter vurpa avverkades
och snittiden bland alla deltagare att ligga ner låg på cirka fem minuter,
rekordet hade dock D45 damen Liisa Rikkimäki på 9,32. Vid ett tillfälle kom
tanken att ta av sig skidorna och gå ner för en backe upp i Kristins huvud, den
byttes dock snabbt ut mot tanken på vad hennes far skulle säga efter sådant
beteende ”Det blir ingen mat de kommande tre veckorna”.
Andra dagen bjöd på ännu lite mer rysskyla, flashning och
extremt roliga banor. Landskampen vanns tyvärr av Finland, men med Sverige på
en fin andra plats.
Hemresan var om än lite jobbigare än dit resan och bjöd på
ännu mindre sömn, då vi förmodligen gått in i fel hytt och hamnat i saunan.
Givetvis strejkade halsen efter detta och träningsveckan efter fick lida av
resan.
Inte tillåtet att köra rysstil på toaletten
Bloggen tänkte även bidra lite till silly season
